Under senare tid har vi som diakoner blivit varse hur välfärden långsamt och ibland nästan obemärkt nedmonteras. I processen ser vi hur enskilda personer faller mellan stolarna. Inte minst gäller detta dem som har en grav synskada eller blindhet, och som tidigare haft beslut om ledsagning enligt Lag om stöd och service för vissa personer med funktionsnedsättning (LSS).
Allt fler kommuner väljer nu att istället för LSS, bevilja beslut enligt Socialtjänstlagen (SoL). LSS innebär att de som beviljas insatser skall ha rätt till så kallade ”goda levnadsvillkor”, och att de skall ha möjlighet att leva som andra. SoL-beslut ger rätt till så kallad ”skälig levnadsnivå”. Redan när man jämför dessa insatser kan man ofta se en skillnad i så väl innehåll som i antal timmar.
I Vårgårda har man nu i ett ärende inte bara gått från LSS till SoL, utan man har tagit frågan längre, och helt avslagit ledsagning för en person med blindhet. Denna hantering strider så väl mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen Artikel 19), som Sverige varit med och ratificerat, som mot diakonins grundläggande utgångspunkt.
FN-konventionen handlar bland annat om rätt till delaktighet i samhällslivet. Diakoni handlar om att värna allas lika värde, och omsorgen om medmänniskan står i centrum. Som diakoner möter vi människor i utsatthet. Vi ser också ofta hur allas våra livssituationer snabbt kan ändras. Idag kanske det är du som behöver stöd, men imorgon kan det vara jag. Låt oss gemensamt värna om varandra och se till att välfärden inte fortsatt nedmonteras!
Eva-Karin Andersson och Marianne Merin
Diakoner i Svenska kyrkan, Vårgårda pastorat