Lite konstigt känns det ändå att sätta punkt för pandemin samtidigt som smittspridningen är högre än någonsin. Att det som förra veckan var ett hot mot hela samhället nu plötsligt blivit att betrakta som en godmodig förkylning.
Med tre doser vaccin och en släng av omikron, troligtvis, känner jag mig ändå ganska trygg när det gäller pandemin – men så var det ju det här med att återgå till det normala livet. Hur var det nu man gjorde då?
När det våren 2020 först började talas om att man inte skulle umgås med människor utanför det egna hushållet tänkte jag i mitt stilla sinne att det var ett bra tillfälle att passa på att försöka få lite ordning hemma under några veckor med begränsade sociala kontakter.
Nej, det är med viss bävan jag inser att man nu måste ta sig ut ur sin trygga coronabubbla, släppa in ljuset bland alla dammråttorna och möta verkligheten där utanför igen.
När det jag trodde var några veckor i den egna familjebubblan nu närmar sig två år kan jag konstatera att det inte riktigt funkade – att inte ha någon press av att ”vi ska ha gäster på lördag” ledde inte till önskad uppgradering av hemmet. Tvärtom lärde man sig ganska snart att navigera mellan de växlande staplarna med blandade bra-att-ha-saker på vardagsrumsgolvet. Och att det är totalstopp i hallen gör ju inget när man lika gärna kan ta vägen genom köket. Och visst är det skönt att sitta hemma och se på ”På spåret” på tv när man vet att alla andra gör det samma och inte är ute och roar sig på annat håll.
Jag kände en viss samhörighet med författaren och radioprataren Hanna Hellqvist när hon skrev i en krönika i DN att hönorna hade flyttat in i sovrummet under pandemin. Ända tills jag såg de ”Shabby chica” bilderna i reportaget från hennes hem som ändå såg jättefixat ut.
Nej, det är med viss bävan jag inser att man nu måste ta sig ut ur sin trygga coronabubbla, släppa in ljuset bland alla dammråttorna och möta verkligheten där utanför igen.
Lyckligtvis har vi då Mello som drar i gång och ser till att ytterligare sex lördagar framöver är säkrade i tv-soffan. Jag blev faktiskt nästan lite rörd när vinjettmusiken drog i gång i lördags och jag samtidigt tänkte på de här två märkliga åren vi alla tagit oss igenom.
Det får nog bli en liten mjukstart på det nya normala livet – det gäller att passa på att njuta så länge man har två tonåringar hemma som tycker att en hemmakväll med lördagsgodis och familjemys i soffan är det bästa som finns.
