Jobbar hemifrån och våren är visst i antågande. En snabb titt i instagramflödet. Jaha, min gamla bästis från gymnasietiden tar lunchrasten utomhus. Det är den klassiska kolla-vad-jag-njuter-selfien med solbrillorna på.
”Har du också fått vårkänslor?”, hojtar hon från andra sidan vägen.
Nä, om man skulle stänga ner laptopen för en stund och ta en promenad. Det är ändå sällan frisk luft och motion gör en mer ineffektiv. Termometern visar på 11 plusgrader. Hejar på grannarna som är ute och går med sina två hundar.
”Har du också fått vårkänslor?”, hojtar hon från andra sidan vägen.
Ja, vem får inte det såhär års? Även om jag faktiskt tycker att vintern på något sätt har passerat ovanligt snabbt den här gången. Den som brukar vara enda lång mörk tunnel, kantad av ständiga förkylningar och maginfluensor, som man bara ska ta sig igenom med knuten näve i fickan.
Men så är det inte heller alla folk som bor nästgårds med Nordpolen.
Och det kan inte bara bero på mellon och alla semlor – de har vi ju liksom varje vinter. Naturligtvis just för att vi ska orka fram till andra sidan. Jag menar hur många andra länder i Europa moffar i sig grädde och mandelmassa som galningar eller har sex direktsända tv-jippon för att utse ett Eurovision-bidrag? Men så är det inte heller alla folk som bor nästgårds med Nordpolen.
Nej, främst är det veckorna med minusgrader som gjort vintern mer uthärdlig än vanligt. För med dem kom ju snön och jag blev lycklig som ett barn över en nyupptäckt pulkabacke alldeles i närheten av där vi bor. Över alla längdskidåkare som plötsligt blev synliga på fält och åkrar. Över frosten som nöp i kinderna. Över ett snöbollskrig med yngste sonen och över dottern som blev allt modigare på sina skridskor.
Fåglarna sjunger som besatta nu. Det är ingen duett, det är i alla tonarter samtidigt.
Tänk att de får uppleva något som liknar min egen barndoms magiska vintrar. Då när hela världen förvandlades till ett vitt gnistrande sagoland och varm choklad i pulkabackarna var vardag. Då när jag fortfarande älskade vintern.
Snart tillbaka från lunchpromenaden. Fåglarna sjunger som besatta nu. Det är ingen duett, det är i alla tonarter samtidigt. Och jag gör något jag inte gjort på flera månader, tar av mig jackan för att jag är för varm. Den svenska våren är inget man diskuterar, inget man kan vara för eller emot, för den årstiden finns det bara ett känsloläge.
LÄS MER:Vänskap har inga åldersgränser
