I "Väder" får vi möta Lizzie, medelålders bibliotekarie med make, liten son, en bror som är drogmissbrukare och med ett stort blödande hjärta för udda låntagare, hemlösa, flyktingar och andra av samhällets mindre lyckligt lottade. I baksmällan efter tvillingtornen och Trump-administrationen och med klimatfrågan som likt ett urspårat expresståg närmar sig den totala katastrofen, får Lizzie allt svårare att orientera sig i tillvaron.
Samtidigt som hon försöker hålla ihop sitt äktenskap och hindra sin bror från att ta livet av sig själv och/eller sin nyfödda dotter, brottas hon med alla de extremt stora och extremt jobbiga frågorna: Vad är det för värld vi lämnar över till nästa generation? Hur ser framtiden ut för hennes egen lille Eli och brorsdottern Iris?
"Väder" är fragmentarisk, snårig, svårtolkad – ändå kommer jag på mig själv med att sträckläsa, låta ögonen svepa över sidorna på jakt efter ledtrådar, förklaringsmodeller, sanningar....ja, vad som helst som kan få ångesten att förvandlas till – om inte framtidstro – så åtminstone kampvilja. Stilen är lågmäld men effektfull och Offills berättarteknik är märkligt oroande och roande på precis samma gång. Det är inte ofta världens undergång går hand i hand med roliga historier, ordvitsar och slapsticks.
Men hur nära är egentligen undergången? Med Lizzies hjälp lär vi oss hamstra förnödenheter, välja boende efter översvämningsrisken och hur man tänder eld med hjälp av ett AA-batteri och ett kolapapper. Drömboken – eller kanske mardrömsboken? – för en prepper. Och en perfekt bok för alla som behöver nya innovativa saker att oroa sig för när sömnlösheten slår till under vargtimmen.
