I måndags fyllde Jonas Mökander 40 år. Det syns inte på honom direkt. Han är i fysiskt topptrim. Ansiktet är rakat med millimeterprecision och sidbenan ligger prydligt åt vänster. Hans propra klädsel är klanderfri.
Jonas är en halvtimme tidig till vår träff och tackar vid dubbla tillfällen nej när han blir erbjuden dryck från redaktionens kaffemaskin.
– Mitt möte gick snabbare än jag hade trodde, säger Jonas och lägger ifrån sig jackan på soffan som han redan slagit sig ned i.
I dag arbetar han som kommunikatör på Alingsås kommun och har så gjort sedan 2017. Dessförinnan arbetade han under flera år på Alingsås Tidning, framförallt som sportreporter. Från den tiden finns det många minnesvärda ögonblick.
– Jag minns Alingsås HK:s första SM-guld 2009. Vi åkte upp en full bil till Stockholm med både reportrar och fotografer. Det var en häftig resa att följa hela AHK:s säsong. De gick obesegrade hemma i Nolhaga genom hela året och finalen i Globen var sen kronan på verket.
”En tjänst till Johan”
En annan höjdare är resan till England då han träffade Johan Elmander när denne spelade i Premier League-laget Bolton.
– Vi var först hemma hos honom och sen var vi på plats när de spelade mot Manchester United.
– Man fick se hur det går till bakom kulisserna. Jag tror att man skulle ha någon speciell licens eller hur det nu var för att ens få släppas in i pressrummet på arenan. Så jag och fotografen höll på att inte komma in över huvud taget. Till slut blev vi insläppta som en tjänst till Johan.
Mest känd i de lokala sportkretsarna är nog Jonas i dag för sin hemsida med fullt fokus på nyheter från den lokala fotbollen. Där har man sedan 2014 kunnat läsa om spelarövergångar från Säven/Hol till Östadkulle, derbyn på Mjörnvallen och serieförslag till division 6 herrar Nossebro.
– Jag har nästan alltid varit känd som lite fotbollsnörd, konstaterar 40-åringen.
Själv spelade han redan som 16-åring sina första matcher i gamla division 3 med Vårgårda. Och om inte en allvarlig skada kommit vid 17 års ålder vet man inte vad som kunde ha blivit.
– Fotbollen var allt under den perioden i mitt liv. Då när jag var 16-17 år drömde jag om Allsvenskan. Men sen när jag skadade mig var jag inte tillräckligt stark och förstod inte hur mycket jag behövde träna för att komma tillbaka.
Att hans egna karriär inte riktigt blev vad han önskat är något som han än i dag tydligt grämer sig över.
– Det ska jag inte sticka under stol med. Att jag trots allt var så pass bra redan när jag var 16 år och att det sen inte blev mer. Det är ändå ett misslyckande.
Vill visa att jag fortfarande duger något till.
Han spelar dock fortfarande. Nu sedan ett antal år tillbaka i moderklubben Stora Mellby SK. Den gångna säsongen gjorde han smått sensationella 31 mål på 15 spelade matcher.
– Att jag hållit på så länge som jag faktiskt gjort kanske hänger ihop med att jag fortfarande vill visa att jag duger något till, säger Jonas och kliar sig på hakspetsen.
Men en framgångsrik säsong i division 6, eller vilken division som helst för den delen, betyder ganska lite när livet knackar på på allvar. En kväll i mitten på oktober stod Jonas i duschen i godan ro när han upptäckte en märklig utväxt på en av sina testiklar. Utan att tänka så mycket alls på det tog han kontakt med vårdcentralen i Sollebrunn. Efter besök där skickades han direkt vidare till Alingsås lasarett.
Allting gick snabbt. Bara några dagar efter upptäckten i duschen satt han ensam tillsammans med en läkare på sjukhuset i Alingsås och cancerbeskedet var ett faktum.
– Då är man ganska liten alltså. De sa att de kunde se en tumör och allt tydde på att det var cancer. Det var tufft. Jag fick beskedet på torsdag eftermiddag och redan på måndagen skulle jag opereras.
– Så här i efterhand var nog de dagarna fram till operationen de allra jobbigaste.
Jonas beskriver sig själv som oerhört pragmatisk och praktiskt fokuserad. Mitt i känslostormen efter sjukdomsbeskedet kickade den sidan in till 100 procent.
– Jag fick frågan flera gånger på sjukhuset om jag hade någon som skulle komma och hämta mig. Och jag ringde så klart min fru direkt och berättade. Men sen kände jag att det var en del saker på ”to do-listan” att bocka av. Vi hade ett utvecklingssamtal med ett av barnen och sen skulle jag hem och förbereda inför hantverkare som skulle komma veckan efter. Och hur konstigt det än låter så gick det ganska bra.
– Bilresan hem använde jag till att ringa mina syskon och mina föräldrar och berätta. Det var jobbigt med det kändes också skönt att ha det gjort.
Familjen var ledsna tillsammans
Även om den rationella sidan hos honom tagit över många gånger så medger Jonas ändå att han tillåtit sig själv att vara ledsen.
– Jo, absolut. Framförallt de tre dagarna mellan beskedet och operationen. Då var vi ledsna tillsammans hemma. Särskilt fredagen var jobbig. Då kom det tårar i omgångar. Det var också då som jag gick ut och berättade om detta på sociala medier och då fick jag väldigt mycket snälla ord och kommentarer. Då var det svårt att värja sig från alla känslor.
Jonas bor tillsammans med sin ungdomskärlek, frun Amanda, och tre söner i ett nyrenoverat hus i Stora Mellby. Den yngste sonen är 5 år och de två äldre 12 respektive snart 14 år. Tuffast var det att berätta för de två äldre sönerna, att pappa drabbats av cancer.
– Det var jobbigt på riktigt, säger Jonas och andas några gånger långsamt in och ut genom näsan.
Jag har gått på magkänsla hela tiden.
Därefter kom det en helg och för att bearbeta sina känslor tog Jonas än en gång tag i praktiska göromål. Hantverkarna skulle ju komma veckan därpå och det var gipsväggar som behövde sättas upp innan mattläggarna skulle in och göra sitt arbete.
– Det var ganska skönt att tänka på något annat. Familjen kunde vara hemma tillsammans och landa i allt och ladda för operationen.
– Jag har gått på magkänsla hela tiden. Jag har inte behövt värdera något utan det har bara fått ske naturligt. Allt har gått så snabbt hela tiden.
Operationen gick helt enligt plan och dessförinnan hade man via röntgen kunnat konstatera att tumören inte spridit sig. Sedan skulle tumören analyseras.
På besök hos en specialist på Sahlgrenska ett par veckor senare konstaterades dock att det finns risk för både spridning och återfall.
Från sjukvårdens sida kommer man nu hålla koll på honom i minst tio år framöver. Störst risk för återfall är det inom de två närmsta åren.
– Med de här riskfaktorerna är det standard att man får cellgiftsbehandling för att få ner risken för återfall.
En snällare behandling
Den behandlingen får han 12 december och efter det går risken för återfall ner från 20 procent till 10 procent.
– Det är en förhållandevis snäll behandling. Jag kommer behöva vara hemma några dagar. Det beskrivs som en rejäl bakfylla. Men man tappar inget hår eller liknande och det känns väldigt skönt.
I skrivande stund fungerar kroppen alldeles utmärkt och Jonas kan hantera vardagen precis som vanligt. Och som den personlighet han är så är han precis som vanligt igång och både tränar fotboll och är ute och springer. Fysiken är det inget fel på.
– Det är det mentala som jag brottas med varje dag. Även om allt gått fort så får jag bara köpa läget. Jag är frisk nu. Jag är cancerfri tills någon säger något annat.
Prognoserna för testikelcancer är förhållandevis goda och även om det skulle komma tillbaka så känner sig Jonas trygg med att sjukvården har ögonen på honom och upptäcker det i tid om så skulle vara fallet.
Upplever du att du fått nya perspektiv på saker i samband med detta?
– På kort sikt kör jag bara på som vanligt. Min inställning har hela tiden varit att cancern inte ska få påverka eller begränsa mig. Om man ser det ur ett bredare perspektiv så försöker jag att inte hela tiden fokusera så mycket på framtiden utan njuta lite mer av livet här och nu. Jag kan ju vara så annars när vi är på semester att jag redan då börjar tänka på vart vi ska åka nästa gång. Jag behövde bli bättre på det sedan tidigare och det här kanske kan vara en spark i rätt riktning.
Tankarna på döden då?
– Det är inte så att jag har blivit rädd för döden. Däremot har jag känt en rädsla inför smärta och biverkningar. Jag älskar att röra på mig och min rädsla är att bli en person som inte orkar något.
– Jag ska inte säga att jag aldrig kommer dö i cancer men jag kommer inte dö i cancer de närmaste åren. Jag har svårt att se den utvecklingen.
Jonas säger att familjens betydelse under denna svåra tid inte går att nog betona. Stödet från frun Amanda och sönerna har han nästan svårt att sätta ord på. Han säger själv att han ”klarat sig” ganska bra från tårar trots den tunga perioden men när han beskriver styrkan som han får genom att bara tänka på sina barn då kan han inte hålla tillbaka.
– Till syvende och sist är familjen allt. När jag sitter där på sjukhuset och de ska sticka in en nål i armen eller ta något prov – då kan jag bara titta upp i taket och då är det grabbarnas ansikten jag ser. Vetskapen att jag ska få åka hem till dem i kväll, det betyder allt, säger Jonas och de isblå ögonen blir rödsprängda och fylls med tårar.
40-årsfirandet väntar
Det är nu bara några dagar sedan Stora Mellby-sonen fyllde 40 år. Det stora firandet väntar han fortfarande på. Hans fru Amanda som Jonas själv gärna återkommer till fyller också 40 om bara ett par dagar. Tillsammans ska de fira med en större maskeradfest med nära och kära.
När denna text publiceras är vi fortfarande inne i det som de senaste åren brukar kallas för ”Movember”. Då uppmärksammas mäns hälsa i stort och framförallt handlar det om prostatacancer. I år har Pressbyråns kampanj med uppmaningen att testa deras Lusseballe och sig själv fått stort genomslag.
Jonas Mökanders kampanj för att uppmärksamma testikelcancer skulle spela på nästan samma lyra, men med en personlig tvist.
– Om jag någon gång skulle bli den där töntiga ambassadören för testikelcancer då vet jag vad parollen skulle vara; bollkänsla, säger den nybakade 40-åringen och ler.
LÄS MER:Uppgifter: Nyckelspelaren lämnar Alingsås FC – klar för nykomling
LÄS MER:Klubbarna backar efter kritiken: ”Vi har tagit intryck”
LÄS MER:Här börjar resan mot Gothia cup-äventyret
