Jag är en sådan där tonårsmamma som är och rör i det mesta. Lyssnar på alla ungdomar som får plats i hjärnan under ett dygn och har relation med fler av barnens bekanta och jämnåriga än deras föräldrar. Jag är en sådan där förälder som när jag ser din minderåriga ungdom i trubbel eller utföra något tvivelaktigt beteende så kontaktar jag rätt person för att lämna över där jag inte räcker till. Så jag får höra mycket om deras tankar, funderingar och innersta oro.
Som före detta arbetande på högstadiet så har jag dessutom mött hemmasittare, elever med 100 procent närvaro, utåtagerande elever och introverta elever med psykisk ohälsa och ibland även självskadebeteende och ätstörning. Jag hämtar i hemmet, plåstrar om sår, lyssnar, tröstar och kontaktar föräldrar för att förklara och lugna så att den första reaktionen inte blir ilska, känslan som får maskera sorgen och oron.
Som representant för föreningen SHEDO (förkortning för self harm and eating disorder organisation, reds, anm.), så möter jag stödsökande i föreningens chatt de kvällar jag har möjlighet att hjälpa till. Jag föreläser och åker runt i hela Västra Götaland för att sprida kunskap och minska stigman kring självskadebeteenden och ätstörningar. Jag tar dessutom samtalet så fort jag kan och tar alla möjligheter jag får och orkar fortbilda mig inom ämnen som bemötande och prevention av såväl psykisk ohälsa, självskadebeteende som suicid.
Detta skriver jag inte för att slå mig själv för bröstet. Detta skriver jag för att vi är fler som borde vara intresserade av att fortbilda oss inom ungdomars hälsa och vilken möjlighet vi som är nära dem kan ha att arbeta förebyggande och relationsskapande.
Nationella självskadeprojektet lyfter i sitt samtalsstöd för elevhälsan vikten av goda relationer i skolan. Men de lyfter också vikten av samtalet och att våga ställa frågan, dessa två faktorer ger den vuxne en möjlighet att visa sin omtanke för eleven och att det finns en vilja att se och lyssna på den unge.
Vi inom SHEDO arbetar för att det ska finnas ett öppet klimat där vi tillåts att prata om våra känslor men också för att elevhälsan i skolorna ska verka för att skapa ett klimat där det, vid behov, blir naturligt att söka stöd. Vi lägger också stor vikt och tro på att lärare ska ha grundläggande kunskap om självskadebeteende och ätstörningar för att lättare kunna identifiera och bemöta individer med problematiken.
När jag inom samma läsår får höra information från fyra olika skolor i Alingsås och Vårgårda kommun som direkt bygger på det stigmat och fördomar som vi så hårt arbetar för att komma ifrån så blir jag orolig:
- Kurator som blivit informerad av förälder konfronterar och ifrågasätter elevs synliga självskador i matsalen.
- Kurator som inte kan säga ordet självskada utan på ett samverkansmöte symboliskt låtsas skära sig på armen med en penna.
- Elever som självskadar på skola under lång tid och har flaggat för sin ohälsa men inte upptäcks eller tas på allvar.
- Specialpedagog som ringer upp förälder och frågar om elev verkligen bör vara i skolan när denne har ett aktivt självskadebeteende.
Om dessa personer som tillhör elevhälsan inte vet hur de ska bemöta självskadebeteende, hur ska vi då kunna förvänta oss att lärare och annan personal i skolan ska kunna stötta, förebygga och upptäcka de här eleverna?
SHEDO bjuder gärna all personal i Alingsås på gratis föreläsning av någon av våra representanter för att stötta upp i detta och dessutom finns en fantastisk bok att beställa eller ladda ner gratis på hemsidan som heter Ibland finns inga enkla svar.
Så välkomna alla rektorer i Alingsås kommun med omnejd att kontakta SHEDO för en kostnadsfri fortbildning av eran personal och att ge dem en väldigt viktig bok i välkomstpresent efter hösten!
Men till dess, alla trygga vuxna är viktiga för ungdomar.
Var en trygg vuxen för fler än dina egna.
Du kan aldrig få någon att börja självskada genom att ställa frågan, det är alltid värre att sitta ensam med sin ångest och tro att ingen ser mig.
Anneli Thor
Mamma, eldsjäl och lokalrepresentant i föreningen SHEDO.