Då skriver nyhetschef Mårten och undrar hur det nu var med den där skolbussen som är med i min artikel. Hade den åkt i diket, har vi fått det bekräftat? Nej, måste ringa och kolla! Mannen på räddningstjänstens ledningscentral är osäker. Han knappar på sin dator, hummar och letar. Då lägger sig sonen i samtalet och deklarerar högljutt och tvärsäkert att det visst var en skolbuss som åkte av vägen i början av veckan. Vad räddningstjänsten har i sin dator spelar väl ingen roll, tycker han. Han vet ju att det var så!
Att jobba hemifrån som man har gjort mycket under pandemin, och fortfarande gör vissa dagar, kan verkligen ha sina sidor. Här hemma tenderar eftermiddagar då tidningsproduktion krockar med trötta, hungriga skolbarn att bli lite…svettiga. Som en onsdag häromveckan.
”Mamma, vi vill ha något att äta!”
Okej, jag åker väl till mataffären då. Fort fram och tillbaka till Alingsås, det hinner jag. Eller vänta, nytt meddelande från Mårten.
”Vi” är dottern och tre av hennes kompisar som plötsligt står i köket och bara ser en mamma som ska serva dem. Ingen stressad journalist som snart har deadline.
”Eh, visst ni kan väl ta några mackor… eller just det, vi behöver handla”, konstaterar jag efter en snabbtitt i kylskåpet.
Okej, jag åker väl till mataffären då. Fort fram och tillbaka till Alingsås, det hinner jag. Eller vänta, nytt meddelande från Mårten. Jaha, bara att kränga av sig jackan och sätta sig vid datorn igen.
”Mamma, blir det någon fika?! Mina kompisar åker snart hem!”
Berättar om min eftermiddag för en kollega som levererar sitt omtänksamma råd inom två minuter: ”Skriv färre artiklar”. Jag lovar att fundera på saken, men först sätta i mig en semla. Det tycker jag faktiskt att jag är värd.
Projektet? Fråga mig inget mer, jag är rätt dålig på att bevara hemligheter.
Återgången till arbete på redaktionen är jag den första att välkomna, och ibland blir det ännu bättre än så. Som häromdagen då jag och två kollegor fick tillbringa en halv dag på Grand Hotel för att planera ett nytt spännande projekt som kommer att sjösättas under våren. Efter alla jobbdagar i pyjamasbyxor, omgiven av odiskade kaffekoppar och barn som tjatar om fredagsgodis, kändes det som en gränslös lyx att få tillgång till ett eget konferensrum och bli serverad både frukost och lunch av restaurangpersonal. Projektet? Fråga mig inget mer, jag är rätt dålig på att bevara hemligheter. När jag tänker efter har jag nog redan råkat berätta för några utanför tidningshuset. Hur ska man komma ihåg allt, vad som är hemligt och inte? Vad är nu det här då... ett sms från äldste sonen: ”Vart e du?”
Just det ja, jag har ett barn som spelar volleyboll på torsdag kvällar också.
